En av de vackra vyerna jag promenerade förbi igår…
För en tid sedan sa en kvinna i 70-årsåldern till mig att ”När man är i min ålder så vill man inte skaffa sig fler saker, då vill man istället göra sig av med saker och ägna sig åt livet.. man vet ju aldrig när det tar slut.”
Och jag tänker – undrar hur jag själv kommer att resonera om prylar då ( om jag nu får förmånen att ha hälsan i behåll om 30 år ), eftersom jag började tänka i de banorna redan när jag var runt 20. Sedan tog det ca tio år innan jag fick modet att också göra mig av med sådana saker som jag trodde mig ha känslomässiga band till, för att idag leva med endast de ting som har en funktion i mitt hem.
Det känns helt klart som en av livets stora brytpunkter, oavsett när den inträffar i ens liv; den där dagen då man anser att man redan har alla saker man behöver och kan se på sitt hem som komplett, snarare än något som ständigt behöver fyllas på. Den där dagen då man bestämmer sig för att göra sig av med allt materiellt överflöd och inte längre ser vitsen med att köpa på sig prylar såvida det inte finns ett faktiskt behov av dem.
Jag tycker den där kvinnan beskrev det hela väldigt enkelt. Att äga mindre saker frigör mera tid, och vad är tiden om inte livet? :-)